Formativ Svenska

Bedömning som undervisning

Sida 2 av 6

Hög tid att sluta betygsätta uppgifter som inte görs i skolan!

Jag har ju kommit ut som läxmotståndare redan, och nu vill jag trycka på att det är viktigt att vi slutar sätta betyg på inlämningsuppgifter. Det låter provocerande i mångas öron, men jag ska förklara hur jag tänker. Som vanligt är det faktiskt för elevernas bästa jag tycker som jag gör.

Det finns familjer där föräldrarna inte vill inse att deras barn faktiskt inte har något läshuvud, och där man mot alla odds förväntar sig att barnen ska bli akademiker och det är det enda som accepteras. Man sufflerar och hjälper sina barn genom grundskolan. Till slut har man hjälpt dem så mycket att man verkligen har stjälpt dem. Jag har mött många ungdomar vars hela självkänsla och egenvärde rasar när de kommer till naturvetenskapliga programmet med toppbetyg men inte klarar ens ett E här hos oss.

Här kommer ingen undan med att göra allt hemma där man kan ta hjälp av föräldrar, äldre syskon och kompisar, så till slut märks det att man inte kan. Att familjerna till dessa barn hjälper dem är inte så konstigt, man vill hjälpa dem man älskar, man vill se dem lyckas och man vill att det ska gå bra för dem, listan över skälen att stötta och hjälpa kan göras lång. Felet ligger hos skolorna, jag tycker verkligen inte att vi ska betygsätta uppgifter som inte är skrivna på plats i skolan annat än i undantagsfall.

Det är centralt för att vi ska veta vem vi betygsätter, kunna justera undervisningen, hjälpa medan kursen pågår och också släppa ut elever som klarar sig på universitet och högskola. Ingen lär sig något av att syrran skriver talmanuset, mamma gör uppsatsen, och pappa gör företagsekonomikalkylen. Det vet alla, alla håller med om det, men ändå är det så många skolor arbetar fortfarande. Om man planerar annorlunda, gör om, gör rätt, övar och tillhandahåller elevexempel samt avtvingar varenda unge att visa hur de använt lektionstiden är detta problem snart ett minne blott.

Min senaste erfarenhet av den här sorten är för några år sedan. Jag hade en elev som undvek alla kunskapsmätningar i min kurs, men föräldrarna mailade ofta och meddelade att eleven ifråga verkligen läst och övat och varit så duktig hemma. Jag fick ju svara att kunskaperna måste visas här hos mig eftersom det är jag som bedömer, inte ni. Underkänt blev det, och upprört också. Det här är ett hjärtskärande exempel på en ung människa som verkligen inte hjälpts utan stjälpts av att andra gjort uppgifterna i alla år. Det blev omsök, farväl till klassen och ny skola och nytt program. För att undvika glädjebetyg och personliga tragedier är det hög tid att sluta betygsätta uppgifter som inte skrivits i klassrummet!

 

Apropå Skolverkets podd Är matriser förbjudna nu?

En av de viktigaste och i mina ögon mest relevanta invändningarna mot matriser är att det är svårt för eleverna att verkligen förstå vad matriserna betyder. Lärare kan ju vara oense om exempelvis skillnaden mellan ett klart varierat språk som präglas av goda formuleringar i förhållande till ett språk som bara är klart och varierat. Hur ska då eleverna kunna förstå den skillnaden på ett konkret plan? Detta är frågan som matrismoståndarna menar talar emot matrisanvändning. En del lärare vill ha didaktiska matriser för att hjälpa elever att förstå styrdokumenten medan andra vill strunta i att visa matriser för eleverna.

Vi som skriver Formativserien har vårt sätt att göra styrdokumenten så konkreta och så lätta att förstå som möjligt och det är att är tillhandahålla elevexempel. Vi utgår ifrån målen för kursen och de tillhörande kunskapskravens olika nivåer konkretiseras med hjälp av elevexempel som visar vad det som står i matrisen betyder när det omsätts i handling. Det finns inget bättre sätt att förklara vad det innebär att exempelvis självständigt samla och sovra information från stora mängder källor och sen skriva utredande texter av vetenskaplig karaktär som hör ihop med det insamlade källmaterialet (som dessutom ska hanteras enligt konstens alla regler för just referatteknik, källhantering och citatteknik) än att visa en utredande text. I våra böcker kallar vi det helt enkelt för Hur ska du nå målet? Det är en återkommande rubrik som bygger på Dylan Wiliams teorier om ett formativt arbete. Vi har elevexempel på både E, C och A-nivån just för att man ska kunna jämföra och på så vis konkretisera det som annars är svårt att ta till sig om man bara talar om matriserna utan att förankra dem i något verkligt.

Om man läser Skolverkets kommentarmaterial är det ingen tvekan om att vi behöver använda matriserna. Jag saxar några meningar här (fetningarna är mina): Kunskapskraven är alltså inte tänkta att fungera som grund för planeringen av undervisningen. Däremot behöver du ta stöd i dem för att samla in ett brett och varierat underlag inför betygssättningen. ….//…Vid planering och genomförande är det ämnets eller kursens syfte och centrala innehåll som är grunden, men du behöver då och då göra avstämningar mot kunskapskraven.

Formativserien konkretiserar styrdokumenten med hjälp av elevexmepel. Vi som jobbar med serien dagligen ser hur eleverna kastar sig över elevexemplen inför varje ny förmåga som vi ska arbeta med och också att de tar stöd i dem och har dem som mall när de ska börja försöka arbeta själva. Med formativ bedömning får varje elev veta varför en text håller en viss kvalitet eftersom vi stämmer av mot matrisen, men vi använder ju inte den isolerad utan tillsammans med elevens eget material och förklarar vad som fungerar väl och vad som behöver utvecklas eller förbättras för att nå högre. Därför är mitt svar (om jag fick svara på frågan Skolverket ställer i sin podd, Är matriser förbjudna nu) ett solklart nej.

 

Vad är det som tar så fruktansvärt lång tid?

Ofta när mina barn har skrivit ett prov i skolan så tar det över två månader innan de får provet tillbaka. OM de får återkoppling så har det de skrev hunnit falla i glömska så att den tyvärr inte gör någon nytta. Värre är att de ofta har hunnit göra fler kunskapsmätningar i samma kurs och på grund av den långsamma rättningen och den ofta uteblivna återkopplingen dessutom gjort samma misstag igen och igen,eftersom läraren inte berättat vad de gör för fel. Det värsta var när ett av mina barn lämnade in en uppgift som senare skulle visa sig avgöra hela betyget för en kurs. Instruktionen var så undermålig att jag som ändå undervisar själv hade svårt att förstå vad som skulle göras och det fanns varken mål, centralt innehåll eller kunskapskrav kopplade till instruktionen.Läraren tog sedan så god tid på sig att rätta, från januari till maj, att mitt barn inte fick varken återkoppling eller möjlighet att göra om trots att jag hjälpte till att framhålla de allvarliga brister som fanns i instruktionen och utifrån det även framhålla de kvalitéer som den inlämnade uppgiften ändå hade. Kursbetyget blev ändå uselt, och det blev det bland annat för att det tog så fruktansvärt lång tid för läraren att återkomma med rättningen. Det kändes till och med som om läraren förhalade rättningsprocessen för att det skulle bli just för sent för en dialog eller för att använda den summativa mätningen formativt.

Själv försöker jag i den mån det är möjligt använda summativa kunskapsmätningar formativt. Jag har alltid både rättat, sambedömt och gett återkoppling inom ett par veckor efter att mina elever skrivit en uppgift i skarpt läge. Som Blixt Gordon i jämförelse. Jag erbjuder elever att skriva om saker även efter nationella proven så här års, eftersom jag har ganska många som inte nått dit de ville. Mest av allt vill jag erbjuda eleverna ett tillfälle till för att de ska känna att jag vill deras bästa och att jag har givit dem chansen att förbättra sig så länge kursenfaktiskt pågår. Det är dock ganska vanligt att de tackar nej till det erbjudandet om vi till exempel har talat om att det som håller en elev på en viss nivå är meningsbyggnad och känslan för ett gott varierat språk. Det kan man inte plugga till, det tar tid att förbättra och det kanske har varit något eleven har kämpat med under alla tre åren jag undervisat henne. Det fina som jag ser det är att eleven ändå får med sig upplevelsen av att skolan är juste och att jag som betygsättande lärare ger dem en chans till att visa något. Att veta att de hade kunnat försöka igen gör eleverna mer vänligt inställda till mig som bedömare. De flesta av mina elever är helt med på vad kursbetyget blirså den här årstiden verkar inte vara lika dramatisk för oss som arbetar formativt jämfört med dem som inte gör det. Visst innebär helgerna i maj mest rättning när jag erbjuder chans efter chans, men det är ju det vår gärning går ut på, och jag har ju mitt sommarlov just för all inarbetad tid. Om jag skulle förhala rättningen så att ingen vet hur de ligger till förrän det är för sent skulle jag känna mig omoralisk gentemot eleverna.Därför undrar jag hur man står ut med att låta rättningen ta så fruktansvärt lång tid att eleverna varken hinner påverka eller försöka igen.

Det formativa arbetssättet ger goda förutsättningar för individanpassning!

Mina treor är snart klara med gymnasieskolan och redo att ge sig ut i det verkliga livet. Under de tre år som jag har varit deras svensklärare har jag även lärt känna dem väl som personer. Inom ämnet svenska är det lätt att komma varandra nära. Det pågår hela tiden samtal om stort och smått och etiska samt moraliska ställningstagande är ofta i fokus – det hör ju till ämnets utformning.

Att arbeta med återkoppling bidrar även det till att man får en nära relation med varje elev. Utifrån en regelbunden återkopplingen kan jag bilda mig en god förståelse för varje elevs styrkor och svagheter och hur progression bäst ska ske för den enskilda eleven. Det i sin tur skapar goda förutsättningar för att i slutet av varje kurs kunna individanpassa uppgifter så att alla har möjlighet att fokusera på just det som de behöver förbättra.

Under en studentmiddag förra året fick jag följande fina omdöme av en elev:

” Det bästa med dig är att du verkligen ger alla en chans att lyckas. Att du individanpassar den sista månaden är så bra! Det gör att man alltid har en möjlighet att fixa till det som kanske gått mindre bra under kursen. Så gör ingen annan lärare, men det borde de verkligen göra.”

Summa summarum: att jag lätt kan tillämpa individanpassning är tack vare det formativa arbetssättet där återkoppling är ett av ledorden. Och…bäst av allt – det tar inte extra tid!

Ge alla elever en ärlig chans!

Jag har en grannpojke som jag känt sen han var två år, han var fram tills för tre år sedan deltidssvensk eftersom han till vardags bodde med sin franska mamma i Paris och bara var i Sverige hos sin pappa på skolloven. Nu har han bott här på heltid i tre år och han har hunnit bli 18 år.

Från att ha lekt med mina barn och deras kompisar utan att kunna delta verbalt till att han nu går på en ansedd skola i vår huvudstad och snart betygsätts i kursen svenska2 har det varit en lång resa förstås, en av milstolparna är den svenskläraren som under några år undervisade honom på veckobasis i Paris förstås. Han är superduktig i svenska nu, men han säger att han bara är sig själv på riktigt på franska, att hela hans identitet aldrig kommer fram på svenska. Därför är det är för mig obegripligt att han inte läser svenska som andraspråk, det hade han tjänat på, men någon har fått honom att tro att SVA-betyget inte är värt lika mycket när han söker till KTH. Eller så är det ett sätt att slippa ha en egen grupp för en enda elev som behöver SVA.

I helgen behövde han lite hjälp med svenskan och det fick han så klart. Han hade ingen som helst aning om vad han förväntades göra eftersom han bara hade fått en uppgift med tillhörande källtexter och uppmaningen ”lämna in nästa vecka”. Det var en intressant och avancerad uppgift i litteraturhistoria och den var ganska svår för en andraspråkselev. Jag tog fram Formativserien och visade elevexempel så att han skulle få en känsla för vad han förväntades göra. Han trodde nästan inte sina ögon när han såg hur bra vår lärobok är. ”Så himla juste” sa han, här får ju alla elever en ärlig chans! Och jag kan bara hålla med; jag ser varje dag hur bra vårt material är, och det gör mina elever och vår skolledning också. Formativserien hjälper elever att lyckas, hjälper elever att staka ut vägen, och gör att de lyckas bättre än de skulle gjort annars eftersom böckerna också ger utrymme för att öva innan en kunskapsmätning. Dessutom har Formativserien fördelen som min fina granne hade behövt, att SVA kan läsas och integreras parallellt med SVE. Så gör alla elever en tjänst; arbeta formativt med våra böcker så upplever de att de får en ärlig chans, allesammans.

 

Tänk om de hade fått öva?!

Min dotter har skrivit NP i svenska i veckan. Panikslagen bad hon mig att förbereda henne inför provet eftersom de inte skrivit något som liknade NP under hela läsåret. Jag har väntat lite på att det ska dyka upp andra uppgifter än sommarprat och bokredovisningar i hennes sv1-kurs men inget av det som ska betygsättas i samband med NP, utöver muntlig framställning har varit aktuellt.

Sagt och gjort, mamma förvandlas till kurslärare i sv1 ävenhemma på söndag eftermiddag. Fram med Formativ Svenska1, och vips så satt det. Två timmar senare kände hon sig rätt säker på källhantering, referatteknik, disposition, styckeindelning, vi hann allt. Hon skrev, jag återkopplade. Hon skrev igen, jag återkopplade igen. För första gången sen böckerna kom ut blev också hon mäkta imponerad av dem och vårt tänk. ”Vilka bra böcker mamma! Att man får elevexempel ju så värt!!” 

Japp, vi kan bara hålla med. Hoppas debattinlägget, inlägget eller insändaren gått bra nu då, för det är väl de genrer vi brukar vänta oss på NP. Och tänk så mycket bättre det skulle ha kunnat gå om de hade fått öva på dessa genrer i förväg…Så gör dina elever en tjänst genom att öva mycket och återkoppla ofta. Våra böcker är uppbyggda för det arbetssättet.

Alla vill byta på loven men ingen vill byta den 25:e…

Häromveckan hamnade jag i samspråk med en pappa till en kamrat till ett av mina egna barn. Samtalet handlade om att jag för första gången på hela tre år hade varit med och firat sportlov med familjen istället för att vara hemma och skriva läromedel. Vi talade om lärargärningen och om det som nästan alla utomstående alltid vill prata om, hur många lov vi lärare har. Det är ju förutsägbart att samtalet hamnar där så jag är van, och parerar ofta med att berätta hur mycket vi rättar, förbereder och finns tillgängliga på arbetstid som inte ersätts, aldrig kallas för obekväm, eller ens kallas för övertid. Dessutom pratade jag om att vi under loven ska göra den fortbildning som varje lärare förväntas skaffa sig på olika sätt för att vara uppdaterad i både den pedagogiska gärningen och inom det egna ämnets forskningsfält. Tyvärr han jag inte utveckla det sista eftersom den här pappan förekom mig när jag talade om fortbildning genom att säga ”-Men det är väl bara att läsa nån bok…?”

Det tog ett tag för mig att inse att den repliken verkligen förminskar det jag gör, det allvar jag lägger i min lärargärning och den glöd och passion med vilken jag faktiskt planerar mina kurser för att få in progression, övning, mätning och individanpassning. Istället för att svara hur menar du nu, hörde jag mig själv utveckla ett resonemang om att böckerna vi har skrivit på alla lov och all ledig annan tid i under flera år verkligen har varit den allra bästa fortbildningen eftersom vi närstuderat Skolverkets rekommendationer för lärare, liksom målen och styrdokumenten i sin helhet. Så är det ju förstås, men tyvärr är det som blev kvar av det här samtalet med den här fina pappan också en insikt om vilka attityder folk i allmänhet har till oss lärare och det vi gör. Att vi kan hafsa över fortbildningen med att läsa nån bok-vilken som helst -för att sen få våra lov, som i stort sett är det intressantaste med vårt jobb, för oss och för alla andra vad det verkar. 

Tråkigast av allt är att det här är en supertrevlig pappa som jag vet är en jättefin person, har sunda värderingar, är omtänksam, har ett bra och viktigt arbete. Om han (omedvetet?) nedvärderar lärargärningen så vågar man ju nästan inte tänka på hur illa folk säkert talar om lärare hemma vid matborden. Min man berättar ofta när han möter folk och småpratar att när det kommer fram att han är gift med en lärare, folk nästan alltid uttrycker avundsjuka på hur bra och slappt lärare har det. Han brukar då replikera med att alla vill byta på loven men det är inte så många som vill byta varken arbetsuppgifter eller lönen den 25:e….

Jag avslutar med att skicka med er frågan; hur i hela fridens namn ska vi komma tillrätta med den här attityden till vår gärning. Jag tycker på allvar att jag har ett av de viktigaste jobben man kan ha. Varför tycker inte andra det?

På resa med elever

Jag har precis kommit hem från en studieresa tillsammans med elever. Vår skola har sedan många år ett välfungerande utbyte med en skola i Barcelona. Det gemensamma språket är engelska och våra elever bor en vecka i katalanska familjer och sedan kommer de katalanska eleverna hit och bor hemma hos de svenska eleverna. Förutom att eleverna lär sig en annan kulturs vanor och värderingar så knyter många av dem vänskapsband som fortsätter långt efter att utbytet är över.

Visst medför utbytet många extra arbetstimmar och stort engagemang för inblandade lärare, men det är så värt det. Jag önskar att alla skolungdomar skulle ges samma möjlighet. Det är genom förståelse för andra kulturer som vi lär oss acceptans för det annorlunda – något som verkligen behövs i vårt samhälle!

Elevexempel är ett av de viktigaste pedagogiska verktygen!

I min retorikkurs hade jag en kille som nyligen höll ett rätt bra hyllningstal till Zlatan. Eftersom jag under de senaste åren också har haft honom i svenska vet jag att han är duktig och tänkte inte ens på att talmanuset kunde vara taget från nätet. Tre veckor senare håller en av mina eftersläntrare i retorikkursen exakt samma talmanus. När jag konfronterade dem erkände de direkt att de hittat talmanuset på nätet. Jag letade upp det på en hemsida som tillhandahåller uppgifter, elevexempel och en hel del matnyttigt för en stressad gymnasieelev.

Grejen med sådana här sidor är att de tillhandahåller hjälp som vi från skolans sida istället bör bistå eleverna med. Det är ju vi pedagoger som ska ge eleverna dessa verktyg, inte andra gymnasister som laddat upp arbeten på en hemsida som de tar betalt för. Elever som använder andras arbeten klarar sig möjligen för stunden, men de flesta seriösa lärare bygger sin undervisning utifrån en progressionstanke och det uppdagas ju rätt snabbt att eleverna inte utvecklas nämnvärt, eller lärt sig något. Däremot är elever som får se elevexempel i sina kurser enligt min erfarenhet mindre benägna fuska eller använda andras arbeten. Med det formativa arbetssättet som bland annat innebär att de alltid får se elevexempel är det också lättare för eleven att själv ta ansvar för sin inlärning och sin studiesituation. 

Så tänk om alla lärare i alla ämnen tillhandahöll betygsatta exempel på vad som ska göras, då skulle elevernas stress minska, eftersom de skulle veta vad de förväntas prestera och kunna försöka själva, och viktigast av allt; faktiskt lära sig något också, istället för att i panik öva in ett talmanus som någon annan skrivit och sen bli underkända. Faktum är att eftersom det är jag som har retorikkursen så har killarna fått exempel på hur ett bra manus kan se ut, men jag inser att de ändå är så stressade över sin övriga skolsituation att de tar genvägar (som tyvärr blir senvägar) för att överleva ibland. 

Jag är helt övertygad om att elevexempel som pedagogiska verktyg är här för att stanna, och att vi lärare måste tillhandahålla det som eleverna söker på fuskhemsidor. Formativserien har betygsatta elevexempel på A, C och E-nivådär det dessutom finns kommentarer om vilka förtjänster exemplet har, vad som bör vara med för ett visst betyg. Gör dig själv och dina elever en tjänst och använd böcker där det är konkretiserat vad eleverna förväntas göra, det är en vinst för alla utom möjligen för hemsidorna av ovan nämnda slag. Själv filar jag redan på ett manus till Formativ retorik…

En bokmals sportlov

Inför sportlovet hade jag som vanligt inför lov bunkrat upp mig med låneböcker. När vännerna packade för en tur till fjällen satt jag hemma och gottade mig i tanken på en hel vecka med läsning i soffan. En hel vecka med möjligheten att få ta del av någon annans liv, att kliva in i en annan värld och upptäcka nya platser.

”Att läsa är att resa” var Akademibokhandelns reklamslogan för ett par år sedan. När jag såg det för första gången tänkte jag att det var det mest passande uttryck för läsning som jag nånsin hört. Det var klockrent. Att läsa är just att ta del av någon annans livsresa, ta del av nya platser och att få vara med om alla möjliga upplevelser.

Det är en underbar känsla att fångas av en riktigt bra bok och det är just den känslan jag vill förmedla till mina elever. I en värld där Netflix, Instagram och andra sociala medier lockar är det viktigt att föra fram litteraturens speciella gåva – den imaginära resan till förståelse för andra människor, kulturer och platser. Det gäller bara att hitta texter som fångar upp och berör unga människor och jag är ständigt på jakt efter dem. Vem vet, kanske finns just en sådan text bland min boksamling inför sportlovet.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Formativ Svenska

Tema av Anders NorenUpp ↑