Kategori: Okategoriserat (Sida 3 av 6)

Den här veckan har mina tvåor börjat med litteraturhistoria. Momentet inleddes med att eleverna parvis sökte information om en epok under ett lektionspass. Nästa lektionspass satt vi i halvklass (vi satt i en rund ring så att alla såg varandra) och talade om epokerna. Varje par berättade lite om sin epok och sedan diskuterade vi hur de olika epokerna kan ses som motreaktioner på varandra. Diskussionerna var livliga och tänkvärda och la en bra grund inför nästa del av momentet.

Nästa del är att eleverna, utifrån textutdrag ur romaner från olika tidsepoker, ska kunna argumentera för att texterna är epoktypiska. Till sin hjälp har eleverna ”måstekollen”. Måstekollen kallar vi de begrepp och idéströmningar som präglade varje epok. På fotot här ovan har vi i en illustration visat varje epoks måstekoll som en post-it-lapp på en tvättlina.

Utifrån denna veckas diskussioner tror jag att eleverna är pepp på att sätta igång. Tre flugor i en smäll – argumentation, textproduktion och litteraturhistoria!

Jag tror verkligen alla plikttrogna duktiga lärare som månar om sina elever känner igen sig i detta; visst är det superjobbigt att vara sjuk…? 

Så många som drabbas, och i värsta fall har de förberett sig för att visa kunskaper (för att bli betygsatta), men är läraren sjuk var förberedelserna i onödan. Inte så konstigt att man drar sig in i det sista för att stanna hemma. För att sen inte tala om hur jobbig själva överlämningen till chefen kan kännas, man måste förklara vem som ska göra vad osv. 

Det fina är att med Formativserien är det ganska enkelt även för en obehörig vikare att ta över några dagar. ”Fortsätt jobba, använd mönsteruppgften som mall eller utgångspunkt. Ge varandra återkoppling så tar jag vid när jag är tillbaka.”

Lätt som en plätt att vara sjuk! Lätt som en plätt att vara vikare, och bäst av allt: lärarlöst behöver inte bli meningslöst!

Krya på mig?

I helgen ska jag gå på kurs. Kursen anordnas av SLFF och ska ge en inblick och förståelse för hur vi lärare kan arbeta med digitala verktyg för att förstärka elevernas kunskapsutveckling. Det låter som en skräddarsydd kurs för mig. Jag tillhör inte generationen som växte upp med digitala medier som en självklarhet och det har bidragit till att jag ibland känner en osäkerhet och ovana i den digitala världen. En osäkerhet som gjorde att jag länge bara använde datorn som en ”skrivmaskin” och internet som en informationskälla. Men, den digitala världen är ju så mycket mer än så och det insåg även jag till slut.

Det utmanande för mig med allt digitalt är att behärska och lära mig all ny teknik. I höstas, när vi började att utveckla webbappar till våra läroböcker, så började jag arbetet med en skräckblandad förtjusning. Att sitta hemma på kammaren och tala in videosnuttar i en cool podcast-mick kändes först smått orealistiskt – hur skulle jag fixa den tekniska biten med allt vad det innebar? Redan efter ett par dagar hade dock osäkerheten lagt sig och jag fixade det digitala som ett proffs.

Så, att i slutet av en arbetsvecka, då energin har börjat sina och man behöver påfyllning – vad är bättre än att fylla på med nya kreativa lösningar inom det digitala fältet? Jag ser fram emot att få en massa nyttiga tips på appar och länkar som gagnar mina elever, min undervisning och mitt digitala självförtroende!

Jag tänkte sticka ut hakan en bit genom att komma ut som läxmotståndare. Det är faktiskt inte nödvändigt att ge läxor om man arbetar formativt. Jag vet förstås att vissa ämnen lämpar sig bättre än andra för att inte ha läxor, men över lag anser jag att läxor och hemuppgifter mest är av ondo. De skapar stress, de medför alltför ofta att elever ogillar skolan, men genererar dessutom orättvisor eftersom alla har olika förutsättningar för att få stöd och hjälp med läxor. Självklart har elever med resursstarka och högutbildade föräldrar en fördel jämfört med dem som inte har det lika förspänt. Eftersom det dessutom saknas forskning som belägger läxornas betydelse för inlärningen/utvecklingen tycker jag det är dags att skippa så många av läxorna som det bara går.

I svenska bedömer jag aldrig något som inte är skrivet på plats i skolan, eftersom jag då inte vet vem jag betygsätter. Inte konstigare än så. Eftersom jag arbetar formativt rättar jag med eleverna på lektionstid så att rättning och återkoppling används konstruktivt. Det enda jag rättar utan eleverna är det summativa, och för mig är det helt självklart att de aldrig kan skriva summativt någon annanstans än i skolan. Skolarbetetkan med ett formativt arbetssätt skötas i skolan, och det gynnar både elever och lärare tidsmässigt. Därför är den enda hemuppgift mina elever får att läsa skönlitterärt, resten gör vi i skolan. Gissa om eleverna är nöjda när jag presenterar mina kurser så? En del säger det rakt ut: det är ju magiskt-tänk om alla lärare tänkte så!!

Ja visst är det magiskt? Tänk vad mycket mindre stressade våra skolungdomar skulle vara om fler la upp de kurser som lämpar sig för läxfrihet med fokus på lektionerna istället för hemarbete. I de lägre årskurserna skulle många föräldrar och barn slippa grälen om läxorna. Det är kontroversiellt att vara läxmotståndare har jag märkt, men egentligen är det så enkelt. Jag vill veta vem jag bedömer och hur eleven ligger till utan stödhjul, hjälpande händer eller annan välmenad lindring, föratt sen anpassa undervisningen till rätt nivå. Jag fattar att glosläxor är oundvikliga, och att matte måste räknas hemma för att man ska ta det till sig. Så klart de ska ha läxor i språk och matte. Jag tycker faktiskt också att alla barn och unga borde läsa en stund varje dag, men just det sker ju tyvärr bara i Utopia. IRL bygger jag inte mina kurser på att eleverna ska arbeta hemma eftersom jag anser att skolarbetet sköts bäst i skolan!

För oss lärare är det svårt att undvika en abrupt övergång mellan ledighet och jobb. Alla goda råd om mjukstart efter semester fungerar inte riktigt i skolans värld. När terminen väl startar är det till 100 % från start.

I år har jag emellertid känt mig lugn både inför höstterminen och vårterminens början och det tack vare att alla mina ettor och tvåor nu har våra läromedel. Formativ-serien är tacksam att arbeta med från så många perspektiv och ett perspektiv är att den minskar arbetsbördan för oss lärare. Inför en ny termin och kanske ett helt nytt moment finns allt där i boken. Planeringen och förberedelserna är klara – det är bara att köra!

”Matriser och system kan skapa en skenbar tydlighet och rättssäkerhet men riskerar att försämra kvaliteten i betygssättningen och undervisningen.” Så skriver Skolverket.

Samtidigt efterfrågar Skolinspektionen betygsatta elevexempel när de gör inspektioner. Att tillhandahålla betygsatta elevexempel har i forskning av Skolverkets ”guru” Dylan Wiliams visat sig minska elevers stress eftersom de blir tryggare när de får konkreta exempel på hur man kan lösa en uppgift. Eftersom matrisen är mätverktyget får eleverna också se den. Att matrisen då riskerar att försämra kvaliteten i undervisningen ser vi som en minimal risk, men visst; fel använt kan det mesta som är bra förstås också bli dåligt…

Apropå dåligt så finns det de som tror att formativ undervisning är synonymt med att bara utgå ifrån matriser. Inget kunde vara mer fel än påståendet att matrisen utgör det formativa arbetet.!

Formativ bedömning innebär att eleverna både ska få se en uppgift som är förankrad i styrdokumenten och tillhörande betygsatta elevlösningar på olika nivåer. Eleverna ska dessutom ges möjlighet att inför en kunskapsmätning öva på uppgifter som liknar den som de sett lösningar till. I samband med övningarna ska återkoppling ges så att eleverna förstår vad som fungerar bra och vad som kan göras bättre. Vidare ska eleven ha givits möjlighet att genom samarbete och reflektion med andra anlägga ett metakognitivt perspektiv på sin egen inlärningssituation. Oavsett hur duktig och prestationsorienterad eleven är så är det metakognitiva perspektivet väldigt viktigt, eftersom det är så eleven växer i sitt eget ansvarstagande för studieresultaten. Elevens metakognitiva insikter besparar dessutom oss lärare en hel del skuldbagage när det är dags för summativa betyg. Förutsatt att övning och återkoppling är garanterat i undervisningen finns ingen annan att skylla på än sig själv när man inte lyckas. Det ansvaret och den självinsikten är också en del av det formativa arbetssättet. Verktyget i alla dessa dialoger och processer är matriserna och styrdokumenten. Så väl mål som centralt innehåll ska konkretiseras, men vi mäter förstås med matriserna. Rätt använda kan matriserna därför inte bidra till en sämre kvalitet i undervisningen tänker vi.

Denna vecka har jag fått njuta av mina åk3-elevers muntliga presentationer. Det är en härlig känsla när man blir helt golvad av ett tal – när allt är rätt. När eleven har följt instruktionerna till punkt och pricka, och är så övertygande i sin argumentation och retorik att det inte finns någon tvekan – bästa betyg!

Eleverna hade fått i uppgift att inom ämnet normer argumentera för sin åsikt. Fokus var på genus och mångkultur inom litteratur, film och tv-produktioner. Till en början var det flera som suckade och tyckte ämnet var svårt, men vilka tal det blev till slut! Jag är så imponerad av dessa unga vuxna och deras rättspatos. De är uppväxta i en era då genuspedagogik stod i fokus i förskolor och skolor och det märktes verkligen i deras tal. Så, alla förskolelärare och lärare där ute i verkligheten – bra jobbat!

Det går heller inte att blunda för det faktum att övning ger färdighet, speciellt om övningen hela tiden får återkoppling. Inför sina muntliga presentationer har eleverna övat, filmat varandra, samt både gett och fått återkoppling på sina tal. För att citera en av mina elever när jag berömde talen: ”Det är typ omöjligt att misslyckas eftersom vi övat och fått så mycket feedback”. Det är alltså det formativa arbetssättet som har gett så grymma tal – med rätt verktyg blir talen guld!

På Tibble Gymnasium, där vi arbetar, hade vi 2018 skolinspektionen på besök med anledning av att de uppmärksammar skolor med högpresterande elever. Själva inspektionen handlade alltså om om hur vi möter och förebygger prestationsrelaterad stress hos de här eleverna, en fråga som blir allt viktigare nuförtiden. Rapporten som landade hos oss är på närmare 100 sidor, den ska vi bespara er, men det finns några saker som är väl värda att lyfta fram:

Eftersom man sett att prestationsrelaterad stress går att förebygga och minska ordentligt med hjälp av några viktiga pedagogiska verktyg efterfrågade Skolinspektionen sålunda dessa:

• att elevlösningar på uppgifter tillhandahålls som exempel på vad eleverna förväntas leverera

• att återkoppling är ett stående inslag i undervisningen

• att mål och kunskapskrav konkretiseras i undervisningen

Vi behöver väl inte säga att svenskämnet stod ut i rapporten med hjälp av Formativböckerna? Alla nyexade svensklärare hos oss, de som så att säga är stöpta i den formativa pedagogiken, använder Formativböckerna. Eleverna uttrycker att de verkligen uppskattar vårt läromedel – just för att det är så tydligt, att det finns elevexempel så att det går att förstå på förhand vad man ska prestera, och att arbetssättet som hänger samman med böckerna bygger på återkoppling. Formativserien gör faktiskt svensklärarlivet lättare och hjälper eleverna samtidigt. Så det är win – win som vi säger!

Snart är det dags för mig att inleda grammatikmomentet i Sv2. Jag ser speciellt fram emot just det momentet. Varför undrar kanske många av er. Jo, för grammatik är det moment som får mest suckar och stön vid introduktionen. Därför är det också den största tillfredställelse att som pedagog få se hur detta sakta förändras under momentets gång.

Under många år var det nästintill förbjudet att tala om grammatik i skolan. Jag kommer själv ihåg diskussionerna på Lärarhögskolan i slutet av 90-talet: grammatik skulle helst inte nämnas, utan som lärare skulle man undervisa utan att uttryckligen tala om grammatik. Grammatiken skulle bara komma med på köpet genom att läsa och skriva. Följden av detta har gjort att många elever har studerat nio år i grundskolan utan att ha haft en enda grammatiklektion i svenska. Deras självförtroende när det gäller grammatik är därför självklart lågt. De tror att grammatik är svårt och omöjligt att förstå, eftersom de inte vet bättre. Därför är det extra tillfredsställande att få dessa elever att fatta och att till och med tycka att grammatik är kul.

Vi har skapat ett satsschema som innefattar både huvudsats och bisats. Satschemat blir som ett halleluljamoment för eleverna när de äntligen får allt att falla på plats. Jag brukar göra stora satscheman på tavlan som vi gemensamt fyller i. Det blir nästan som en lek, ett slags Alfapet, när ruta efter ruta blir ifyllda. Dessutom skapas många intressanta samtal då vi vrider och vänder på vilken position som är rätt för rätt satsdel. Snacka om kreativa och lärorika diskussioner! Satsschemat blir således ett kreativt sällskapsspel där det bara finns vinnare.

Häromveckan när jag gav återkoppling på en kunskapsmätning i en av mina nya ettor var det en kille som sa ” Tänk att jag gått nio år i skolan och aldrig förut fått återkoppling så att jag vet vad jag ska tänka på för att lyckas bättre”.

Jag blev ganska ställd men kom mig ändå för att gratulera honom till att han nu är garanterad återkoppling av mig. Han fick mig att känna mig som någon slags Moder Teresa som gjorde så ovanligt goda gärningar. Det sorgliga är att återkopplingen är hans självklara rätt! Hans och alla andra elevers grundförutsättning för att utvecklas är regelbunden återkoppling från alla lärare. Samtidigt säger hans kommentar så mycket om hur det står till i en del skolor, eleverna ges inte gynnsamma förutsättningar för att utvecklas. Ibland tycker jag att jag slår in öppna dörrar med mitt tjat om formativa arbetssätt, men helt plötsligt fick jag en annan känsla, och det är att jag aldrig, aldrig kan ge upp kampen för alla elevers rätt att få veta vad de skulle gjort annorlunda för att nå högre. Jag tror så mycket på den här arbetsmetoden och vill så gärna att alla elever ska undervisas formativt. Jag önskar att varenda lärare ville prova eftersom det är win-win, alla tjänar på det. Jag skulle vilja ge mig ut på ett formativt korståg och dubba alla lärare till formativa pedagoger. För elevernas skull!